Det har varit mycket nej nejnejnejnej från William länge nu. Inte alltid så roligt att höra. Detta kommer hela tiden särskilt när vi ska äta och är ganska tröttsamt.
Igår hade jag gjort fruktsallad till mellanmål. När vi ska äta så är det inte nejnejnejnej. Igår så var det "A vi inte ha!" Öh, vad hände där?
Idag fickhan en burk med mat, den sista och jag tänkte att det var lika bra att göra slut på den. Efter en tugga så kommer "blä". Vem fasen har lärt honom att säga så?
Att William gillar att prata är inget nytt precis. Det har han gjort länge, dock utan att någon förstår vad han säger. Nu kommer det dock fler ord som vi förstår. Nästan något nytt varje dag. De senaste orden är pu (puss) lejon, apa, äpple, papper eller tapper, sissa (kissa), Esa (Elza), stanna, Sia (Fia), flyfa (flygplan).
Stanna ropar han när han springer efter katterna. De stannar INTE, utan flyr hals över huvud.
Det är väldigt mycket "e de?" och "titta där". Det är inte alltid lätt att veta vad han pekar på, särskilt inte när vi sitter i bilen.
En annan sak som förundrar mig det är att han inte kan säga buss och puss. Det är buj och pu. S kan han säga i andra sammanhang, sisse, sissa, sigi (Sigrid). Det kommer väl men som sagt det förbryllar mig lite.
Det mest frekventa ordet är nej, ofta är det nejnejnejnej. Väldigt sällan ja. Det är ganska frustrerande. För har han bestämt nej så är det nej.
Jag och William hade en liten dialog när det var dags för middagsluren igår.
Jag: ska du ha kissen?
Wille: mm
Jag: ska jag dra igång speldosan?
Wille: mm
Jag: ska jag sätta på mobilen (speldosan över sängen)?
Wille: mm
Jag: ska du nana nu då?
Wille: NEJ!
Hmm klara besked i alla fall. Inte somnade han förrän vi la oss i min och Viktors säng heller.
Det här med sömn är inget roligt kapitel just nu. Vi har varit så otroligt bortskämda med att William somnat enkelt och snabbt. Det har bara varit att lägga ner honom i sängen, lägga på täcket och sätta i gång speldosan. Då har han vänt sig på sidan, vi har gått ut och han har somnat. I stort sett varje kväll klockan 19-19.30.
Men nu. Nu trilskas han och skriker. Och han tar i. Tar i så han blir alldeles hes. Klockan är närmare 22 innan han somnar, i vår säng. Då har vi försökt i tre timmar. I hans egen säng, i vår säng, i vår säng liggandes bredvid honom, hans säng igen, vår säng osv. Tröttsamt är vad det är. Den där tiden på kvällen är viktig.
Det är nästan samma visa efter lunch när han ska sova middag. Ilsk som ett bi. Till slut brukar han dock ge upp och sova en knapp timma. Det är lättare att få honom somna då än på kvällen.
Jag har funderat på att ta bort eftermiddagsvilan men då blir det som häromdagen då Wile somnade på soffan kvart över fyra. Kortare vila fungerar inte heller.
På morgonen väcker vi honom senast åtta. Eftersom han somnar så sent är han rejält trött då. Han får ligga i vår säng och titta på tv en stund för att vakna till. Hade inte tvn varit på hade han somnat om igen.
Jag hoppas verkligen att det blir bättre ordning nästa vecka då det är dags för förskola igen. Nu blir det tre dagar istället för två. Eller, den veckan Viktor är hemma helt får han inte gå alls, två veckor två dagar och en vecka blir det tre. Wille har varit ledig sedan den 20/12 och det sätter nog sina spår i rutinerna.
William har ett stort intresse för bussar, eller bujar som han säger själv.
När vi är på väg någonstans med bilen missar han aldrig en buss. Från baksätet hörs ett lyckligt "titta en buj". Så håller det på, ibland ser han i syne och ibland ser han bussar lånngt innan vi set dem. Bästa stället i stan är busstorget och Lilla Brogatan.
Favoriten här hemma nu är att sitta och titta på klipp på Youtube med bussar. Han kan sitta hur länge som helst. Det är,"ojojoj", "titta en buj", "en buj", "hejdå buj".
Igår så kvalade jag in till världens bästa mamma. Vi skulle till stan för Viktor skulle köpa en kostym. Istället för att ta bilen så åkte jag och Wille bussen. Viktor kom efter med bilen. När jag berättade att vi skulle åka buss gick det mesta i racerfart. När vi gick till hållplatsen så höll Wille oss hårt i händerna. Att vänta på bussen gick också bra. När den kom så visste han inte hur han skulle vara riktigt. Han höll mig hårt i handen. Det var väldigt spännande och Wille var alldeles knäpptyst. Vi hittade ett säte och Wille satt som ett ljus. Han sa ingenting bara log. När vi mötte en annan buss så brast han ut i ett lyckligt "titta en buj!".
Framme på busstorget fanns det många bujar. Att pappa stod där och väntade var inte så noga. Wille visste inte åt vilket håll han skulle titta.
Idag har vi varit hos Katta och Milo och lekt. Eller William har lekt och jag har pratat. Maria och Emmy var oxå där.
Tänk att dessa små knoddar är två år, mer eller mindre, nu. Det är fullt ös. De leker ihop, vid sidan eller var för sig. Ibland blir de osams om en leksak men för det mesta är de kompisar. Wille och Emmy leker väldigt bra, Milo vill mest kramas och det är inte Willes favoritgren.
Wille känner igen Emmy när han ser henne på kort och vet vad hon heter. I början så sa han Memi om henne men nu är det Emmy.
Att leka med kompisar tar på krafterna men att sova efter lunchen var inte tål om. Istället somnade han i soffan vid kvart över fyra. Ska bli kul i kväll..
