I förra veckan var Theodor förkyld. Började med lite hosta och sen snorig, feber och mer hosta. I torsdags satt en av snickarna och pratade lite med Theo och han tyckte att han verkade svårandad. Han berättade om sin son och att de ofta fick åka in akut när han var mindre. Visst hörde jag att han väste men jag tänkte att det var att han var så snorig som gjorde det. Efter lite funderande ringde jag 1177. De tyckte att vi skulle åka in.
Viktor och Theo åkte. Efter en stund ringde han och då hade de tagit temp och den visade 38,8. De frågade om temp när jag ringde 1177, men jag tyckte inte att han varit varm under dagen så vi hade inte tagit den. På natten hade han 37,4 med örontermometern, den visar kraftig undertemp på honom så då fick han alvedon. Egentligen inte så mycket på grund av tempen utan att han var så orolig och inte kunde sova.
Vid 17.30 ringde Viktor och ville att jag skulle komma upp med en tröja till honom, lite fler blöjor och mat till Theo. Kruxet var ju William, han kunde jag ju inte lämna ensam. In till grannen och se om han kunde vara där en stund. Tack och lov gick det bra. Packade en väska och slängde i en pyjamas också.
När jag kom dit så var läkaren inne för första gången. Hon tittade i öronen och konstaterade öroninflammation på vänster sida så det fick vi penicillin för. Sedan lyssnade hon på honom och hon bekräftade väsandet på andningen och för det så skulle vi inhalera adrenalin två gånger. Utöver detta ville hon ha en urinprov. Vi fick en kisskopp och ett lycka till. Theo var mest intresserad av att äta koppen. Han fattade inte varför vi försökte envisas med att ha den mellan benen. Efter en stund så frågade vi efter en potta i stället. Som tur är så är han van vid att sitta på potta/toaletten. Medan han satt där fick han middag. Efter den gjorde han som vanligt, bajsade. Bara att städa ur och så påt igen.
En sköterska kom in och det var dags för första inhaleringen. Det gick plättlätt. Efter en kvart var det dags igen och efter ytterligare en halvtimme kom läkaren och lyssnade. Hon ordinerade en dos till med adrenalin. Theo satt på pottan hela tiden, utan resultat. Viktor åkte hem och vi var kvar. Rätt vad det var så kissade han, och bajsade så då var det kisset obrukbart. Bara att städa och börja om. Dock var han trött, klockan var runt 20.30 två timmar efter läggdags. Jag tog honom i knät och han somnade. Koppen på plats. Nattsköterskorna kom in och hälsade. Theo vaknade till lite, men somnade snabbt igen. Fortfarande väste han. Jag frågade om de verkligen behövde ett urinprov, det gjorde de. Bara att fortsätta, fyra timmar satt vi med den där förbannade koppen. Tillslut efter mycket vatten kom kisset. Blev så till mig och Theo sprattlade att det var nära jag tappade ut det.
En inhalering till och sedan kom läkaren in igen. Urinprovet var det inget fel på, kul att höra det efter fyra timmars försök. Inte för att jag på något sätt ville att Theo skulle ha någon infektion i urinvägarna utan för att få resultat av allt kämpande från min sida. Hon tyckte fortfarande inte att han lät ok på andningen och ville att vi skulle stanna över natten. Jag hade ingen större lust till det om jag ska vara ärlig. Innan vi skulle bli uppskickade till barnavdelningen var det en till inhalering som skulle göras. Denna gången så var det Airomir som skulle inhaleras i en Vortex. Precis det som Wille har haft i ett år ungefär. När jag kände till det så mjuknade hon och beslutade att skriva ut oss och vi skulle få åka hem. Tack för det! Innan vi fick gå så skulle han andas i Vortexen. Det kom in två sköterskor, den ena var ny. Hon hade inte testat Vortex tidigare och frågade om hon fick göra det. Det gick bra för mig. Hon däremot hade inte nån kolla alls. Hon påstod bla att Theo var 18 månader vid flera tillfällen. Det är inte så förtroendeingivande när en sköterska på barnakuten inte kan se skillnad på ett barn som är åtta respektive 18 månader. Det är ju liiiite skillnad. Den andra sköterskan fick rätta henne vid flera tillfällen med det mesta hon gjorde. Jag orkade inte engagera mig allt för mycket. Jag var trött och ville bara komma hem, dessutom var Theo pigg och glad. Han verkade inte särskilt sjuk.
Vi har kämpat med kåvepenin, inte det lättaste precis, det smakar apa. Förkylningen håller på att ge med sig och andningen låter bra. Nu väntar vi på en tid till barnmottagningen så vi får det utrett. Kan gissa att vi får fortsätta med inhalering vid förkylning precis som med Wille.
