Sagt och gjort så åkte vi in. Först kollade de temp och vikt. efter det kom läkaren och lyssnade och tittade på honom. Han var nöjd och glad. Läkaren tyckte att William fick kämpa lite med sin andning och att han lät lite rosslig. Hon ordinerade cortison som han skulle andas in genom en mask. Ojoj vad han inte gillade det. Han skrek och skrek och skrek, alldeles illröd blev han. Näsan rann och munnen rann. Han var så arg, så arg. Tyckte så synd om honom. Han förstod inte varför han fick den masken tryckt mot munnen. Jag tog upp honom ett par gånger för att lugna honom lite. Det tyckte sjuksköterskan var onödigt, "han förstår inte det i alla fall". Nej, det är möjligt att han inte gör, men han hör min röst och att den är lugn.
Han lugnade sig inte förrän hon hade gått och jag vaggat honom till sömns. Innan dess hade jag gett honom fyra betapred. Han somnade och sov i en timme. Efter det kom läkaren in igen och hon lyssnade på honom igen. Hon tyckte att han var bättre och efter tre timmar och ett recept på hostmedicin med oss fick vi åka hem.
William sov länge på eftermiddagen. Alldeles för länge visade det sig för när vi var hemma hos mamma och pappa på kvällen vägrade han att somna. 21.30 tyckte han att det var dags att ge upp. Då var han så trött att det enda han gjorde var att skrika. Läkaren hade i och för sig varnat om att han kunde bli extra gnällig av medicinen men vem fasen hade trott att det skulle vara på det viset?
[caption id="" align="aligncenter" width="320" caption="Nöjd och glad kille, men det var tidigare på kvällen det"]
[/caption]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar