Amning

När William föddes så hade han ett riktigt snålt tag när han skulle äta. Detta innebar att jag fick sår på båda brösten och varje mattillfälle var en pina. Jag hade sån ångest varje gång han skulle ha mat att jag bara grät. På bb så menade de att det bara var att fortsätta, han skulle lära sig småningom.Jag upplevde inte precis att de lyssnade på mig det minsta om hur jag upplevde det hela.

När min bästa vän var här och hälsade på oss när vi hade kommit hem sa hon åt mig att köpa en pump. Det kändes så skönt när någon kom med ett sådant konkret råd gällande amningen. Sagt och gjort, vi köpte en pump. Helt plötsligt var det mysigt att ge William mat. Viktor kunde vara delaktig och jag hade inte ont.Jag pumpade i ett par veckor och lät såren läka ut. När han fick bröstet en dag var det verkligen inget som jag hade planerat. Vi skulle iväg och var lite stressade, helt plötsligt så kom William på att han var hungrig. Att värma mat till honom då kändes inte som om jag hann med. Viktor var ute och skottade snö och kunde inte hjälpa mig. Jag fann inget annat råd än att ge honom bröstet. Det fungerade hur bra som helst. Jag grät av lycka, för jag/vi kan inte annat säga än att det var lite meckigt att hålla på att värma i vattenbad i tid och otid. Dessutom var det snåla taget som bortblåst. Han sög hur bra som helst. När jag berättat för diverse barnmorskor om att jag pumpade och gav på flaska fick jag inte någon bra reaktion precis. Alla försökte få mig att amma igen.

[caption id="" align="aligncenter" width="320" caption="Mysmatstund"][/caption]

I början när jag ammade var det ett himla meck med att få till en bra ställning. Jag hade amningskudde och kuddar under armarna för att få stöd. Jag använde handdukar utan dess like. Mjölken sprutade åt alla håll. Jag var konstant blöt på överkroppen. Hur jag än bar mig åt så läckte jag och allt var dyngsurt. Jag funderade mycket på hur jag någonsin skulle kunna ta mig i väg och hur det skulle gå med amningen. Det var inte så lätt att få till det med kuddar, handdukar och allt annat som jag behövde ha i närheten. Om det inte var nog med detta så blev jag så törstig så fort jag satt mig ner med William. För det mesta kom jag ihåg glaset men ibland så missade jag det. Det var skitjobbigt. Mattillfällena tog ca 30-45 minuter varje gång. Som tur var så åt han inte jätteofta. Det var ca tre timmar mellan varje gång. Fast ibland var det mer.

Nu när det har gått fyra månader så kan jag nästan inte förstå hur jobbigt det var med amningen. Nu tar det mellan fem och tio minuter. Jag kan sitta eller ligga hur som helst och var som helst. Ibland äter vi samtidigt, ibland ligger vi i sängen och i bland sitter vi ute. Allt fungerar bra. Det är en sådan lättnad. Jag har aldrig varit främmande för att amma och har inte tyckt att det är särskilt jobbigt att "flasha" tuttarna även om jag försöker vara diskret när jag är iväg. Inte så mycket för min egen skull utan för de människorna som finns runt omkring.

Om någon vecka tar vi nog nästa steg i matutvecklingen. Vi har börjat fundera på att ge William smakportioner. På ett sätt längtar jag till att han inte ska vara lika beroende av mig samtidigt som jag bävar lite för att jag inte ska vara lika viktig längre. Det blir ju inte jag som när honom på samma sätt då. Fast det är väl så att alla faser i den här lilla människan har sin charm.