Den 17 september kommer jag aldrig glömma!
Viktor och William hämtar mig och Theodor på BB och vi åker hem. Skönt att äntligen få komma hem och vara tillsammans alla fyra. Jag trivdes inte alls att ligga på bb.
När jag varit borta över natt så har jag något speciellt för mig när jag kommer hem. Jag liksom går och känner in hemmet, kollar i lådor, ut genom fönstren, ser om något förändrats. Måste säga att det är väldigt sällan det gjort det men än då..
När jag gick i köket såg jag att det stod tio långa röda rosor på bordet. Kommer ihåg att jag tänkte att det var jag väl förtjänt av, jag hade ju trots allt fött barn utan bedövning.
Rätt vad det var stod Viktor framför mig med Theo i famnen, Wille kom springande och tappade samtidigt något på golvet. Viktor satte sig ner på knä för att ta upp det Wille hade tappat. Väl på knä tog han min hand, och där började jag grina och Viktor med. Där och då friade Viktor. Jag var helt hormonknäpp och tårarna sprutade. Jag vet inte vad jag svarade men hur som helst har jag en ny glittrande ring på min vänsterhand. Något som jag verkligen inte har något emot.
Ett vinterbröllop vill jag ha och i februari nästa år är det dags.
Viktor berättade att på morgonen hade han ställt fram blommor och ring på bordet. När han var på toaletten och gjorde sig i ordning kommer Wille springande i hallen och ropar att han sitter fast. När han kom in på toaletten visar det sig att han har tagit på sig ringen på två fingrar och får inte loss den. Som tur var så var det inga större bekymmer med att få loss den.
Det var verkligen en oförglömlig dag det där. Helt i chock var jag. Tyvärr var ringen för liten så jag kunde inte ha den, men jag tittade på den många gånger vill jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar