Theodor Emanuel

En förlossningsberättelse åtta månader senare.

Theodor var beräknad till den 7/9 eller den 3/9. Den 7:e var datumet som RUL hade gett och 3:e var datumet KUB hade gett. Min barnmorska sa att KUB-datumet var det mest säkra men eftersom jag gjort det privat så kunde de inte gå efter det utan gick efter RUL. I mitt huvud var det dock den 3:e som gällde. Att nästan alla på pekade att han skulle komma tidigare än så gjorde inte väntan roligare.

Inte kom han tidigare, inte den 3:e och inte den 7:e heller. Först den 15:e behagade han titta ut. Alltså åtta dagar över tiden. Exakt samma antal dagar som William.

Jag kände inte så mycket innan det drog i gång. På lördagen var Wille hemma hos mamma och pappa hela dagen och jag och Viktor passade på att åka in till stan. Det var kretsloppet så det var mycket folk. Vi åt lunch på Eest och hade det mysigt. Skönt att bara vara vi två. Jag hade lite ont men tänkte att det nog mest berodde på att jag stod upp och gick i flera timmar. På kvällen åkte vi hem till mamma och pappa för att äta kvällsmat. De skulle åka till Rhodos på natten och försäkrade sig flera gånger om att allt var lugnt. Det var det. Tanken var att Sofia skulle köra dem till Landvetter. Det småonda jag hade haft under dagen var borta, så det kändes som alla andra kvällar.

När vi kom hem, vid 21.30 tiden, var jag trött och gick och lade mig nästan direkt. Viktor satt uppe en stund till. 23.50 vaknade jag av en värk. 00.15 hade jag haft ett par till och väckte Viktor. Tänkte först låta honom sova lite till men värkarna kom snabbt, var långa och intensiva så jag misstänkte att det var som förra gången, dvs ett ganska snabbt förlopp. 00.30 ringde jag till Sofia och sa att hon skulle komma. Det tog en kvart, sen var hon här. Ringde förlossningen efter att hon hade kommit. Där välkomnade mig om än lite motvilligt men sa att eftersom det var barn nummer två så fick jag komma men skulle vara beredd på att få åka hem.

Jag är inskriven på förlossningen kl 01.00. Då var jag öppen åtta cm så någon hemgång var det inte tal om. Barnmorskan frågade om jag ville ha någon bedövning, men det hade jag bestämt långt innan (redan efter Willes förlossning) att jag inte ville ha. Dessutom kände jag på mig att det inte skulle hinna börja verka.

Inne på förlossningsrummet fick jag antibiotika, detta för att jag hade gbs när Wille föddes. Värkarna kom med täta mellanrum, dock gick inte vattnet. Barnmorskan påpekade att hon la lustgasen bredvid mitt huvud om jag skulle ångra mig. Jag hade ju bestämt mig för att inte ta ens det. Kan säga att vid två tillfällen var det nära, men insåg vid båda gångerna att det var försent för att få den önskade effekten. Sedan hade jag bestämt mig att inte ta det och jag hade nog blivit besviken på mig själv om jag inte hade klarat det utan. Viktor gjorde ett jättejobb med att stå och fläcka mig med en plasttalrik under hela tiden.

Barnmorskan frågade hur värkarna kändes, om det var dags att trycka på. Det tyckte jag då, men inser nu att jag mest slösade krafter för det var det inte, men men. Strax efter två gick vattnet. Vid tio över kom krystvärkarna och 02.24 kom Theodor. 4310 gram och 52 cm, egentligen var det 4308g men de kunde inte skriva in annat än jämna tiotal på datorn så det avrundades uppåt. Kommentaren från barnmorskan och sjuksköterskan var att det var en stor liten kille. Något som jag och Viktor var oförstående till för i våra ögon var han pytteliten. Fast det är klart att han var stor, ca 700 g tyngre än Wille. Det är mycket på ca 4 kg.

Theo hade bajsat i fostervattnet innan han kom ut, men det var ingen stötre fara. De trodde att han hade haft navelsträngen runt halsen vid något tillfälle på vägen ut för han var lite blå.

På det hela taget var det en relativt snabb förlossning. Det tog två timmar och 34 minuter från första värk till guldklimpen var ute. Kanske ingen rekordtid, men i mina ögon snabbt. Själv var jag oerhört stolt över min prestation.

Nu kan man kanske inte jämföra förlossningar med varandra för inget är den andra lik, men jag gör det ändå. Willes var ganska segdragen. Det tog nio timmar från första värk till han var ute. Jag var alldeles slut efteråt. Det var en redig kraftansträngning. Theos var inte alls lika tröttande. Jag var mycket mer med den här gången. När Wille föddes tog det lång tid innan jag ens orkade titta på honom. Nu såg jag när Theo ploppade ut. Om det går att säga att en förlossning är njutningsfull så var denna det.

Sofia hade ringt mamma och pappa vid halv fyra och sagt att hon inte kunde köra dem. Strax efter det ringde Viktor hem till dem och mamma undrade hur jag mådde. Viktor sa att vi mådde bra alla tre. Inte kunde de tro att det hade gått så snabbt.

Vi hade haft lite tur nör allt körde i gång. För när vi kom in var det bara en förlossning till på gång. Senare under natten hade det kommit in ganska många (vad det nu innebär). Jag vet i alla fall två barn till som är födda på samma dag.

På grund av att jag hade haft gbs under Willes graviditet var jag tvungen att få antibiotika denna gången också. Den ska verka i kroppen i minst två timmar för att få rätt effekt. Det han den inte, det innebar att vi fick ligga på bb-hotellet i två nätter. Det sprang folk inne hos oss i parti och minut för att kolla puls och temp på Theo. Allt var dock bra hela tiden. Det var ganska drygt att ligga där. Viktor åkte hem till Wille på förmiddagen så jag var ensam större delen av tiden.

Theo fick till amningen hyfsat direkt. Jag behövde inte så mycket hjälp som med Wille. Fast helt problemfritt var det inte så när vi kom hem fick jag ta till amningsnapp. Inne på bb gav jag honom napp. Det var ju inte så poppis och jag fick en predikan kring det. Han låg på kvällen och sög i fyra timmar och till slut gjorde det ont, då tog jag till nappen. Precis då kom en barnmorska in och menade att han hade fel tag. Jag sa att det nog mest berodde på att han sugit i fyra timmar i sträck och att mina bröstvårtor inte var vana. Nöjd med det svaret var hon inte men jag gjorde som jag tyckte och napp har vi fortsatt med, amning lika så.

Wille och Viktor var och hälsade på och brödernas första möte ägde rum. Wille var dock måttligt intresserad. Tyckte det var roligare att leka kurragömma i garderoben.

Hemkomsten ska jag berätta om i ett eget inlägg för det var något alldeles extra.